Har så mycket funderingar och känslor inom mig hela tiden. Jag är trött på mig själv och mitt känslosamma jag, trött på att jag alltid ska tänka och alltid ska försöka vara alla i min omgivning till lags. Jag är glad för att jag är en omtänksam och snäll människa men ibland går det kanske till överdrift, när man inte får något tillbaka. Jag vill att alla i min omgivning ska må bra och lägger mer energi på det än på mig själv oftast. Men mår mina vänner och bekanta bra så mår jag bra, om jag kan få någon på lite bättre humör, pigga upp någon, trösta någon eller bara visa att jag finns där så mår jag bra. Jag önskar verkligen att jag lyckats visa mina vänner och bekanta denna sidan av mig, och att de uppskattas. Vi alla behöver hjälp eller lite uppiggning ibland oavsätt om vi visar våra känslor utåt eller inte. Alla människor går igenom minst en jobbig period på vägen genom livet, det är bara så. Allt från död, sjukdom hos anhörig, svek till brist på kärlek osv. Sorg finns i så otroligt många former och storlekar och jag tror att vi måste våga känna sorg för att tillslut kunna finna och känna den optimala lyckan här i livet. Den sorg jag gått igenom i mitt liv har gjort mig till den människa jag är idag, en mycket starkare och modigare människa som lärt mig att ta vara på mitt liv. Men vägen hit har inte varit lätt och det har tagit tid att må så pass bra som jag mår idag. Jag har lärt mig att leva med det jag varit med om, lärt mig leva med saknad, lärt mig att leva med bristen på en närvarande och älskande far, lärt mig att trivas i mig själv och i min kropp, lärt mig att våga släppa in människor i mitt liv och lärt mig att älska. Jag har många personer att tacka för all hjälp och stöd på min resa mot ljusare tider och strävar därför alltid efter att hjälpa människor jag tycker om till det bättre och lyckligare livet. Vi behöver alla lite hjälp på traven för att må bättre.