Självklart vill man att människor ska gå vidare i sina liv och man är glad för deras skull. Jag går vidare i livet och utvecklas och hittar på nya äventyr och hoppas att folk är glada för min skull. Men endå så kan man inte låta bli att känna att "det som en gång var mitt, ska föralltid vara mitt eller åtminstånde vilja ha mig eller fortfarade alltid tycka att jag var den bästa". Eller är det bara jag som känner den känslan? Jag är kanske schizofren eftersom jag är glad för personen samtidigt som jag vill ha den för mig själv.