Svartsjukan är som en liten djävul som gnager och fyller oss med jobbiga känslor. Den kan komma av att man verkligen har blivit sviken eller att man tror att man kommer att bli det. Svartsjukans lilla djävul kan dyka upp även om förnuftet säger oss att det inte finns någon anledning. Alla människor drabbas av känslan någon gång. Och en del drabbas oftare. Egentligen handlar det om att våga lita på sig själv. Att lita på att man är en person som är värd att älskas av dem man älskar. Det handlar också om att lita på andra. I kärleken är vi ömhudade och sårbara. Därför kan också vår tillit till oss själva och andra rubbas. Om man inte litar på andra får misstänksamheten utrymme. Vi tillverkar svartsjukan inuti oss själva och börjar fantisera om vad han eller hon gör och känner. Ibland kan man behöva ett rakt svar. Får man höra att det inte stämde blir man lättad och glad. Risken finns att man får höra sådant man inte vill höra och då gör det såklart ont. Men sanningen är oftast bättre än ovissheten. Vägen till tillit är att lära sig se sitt eget värde och lita på att det som känns bra just nu också är bra. I kärleken finns inga försäkringar eller evighetslöften. Vi kan bara vara så modiga att vi vågar ge och ta emot kärleken, trots den lilla djävulen som förmörkar våra tankar ibland.

Läste denna text häromdagen och var bara tvungen att dela med mig. Den träffade mig rakt i hjärtat.